Back

Konst, mode och dokumentär
Tre fotografer på Stockholms konstmässa
Av Kerstin Gustafson



Flugpapper av Julia Peirone.

Som en del av Stockholms konstmässa i Sollentuna den 6 till 9 mars visades verk av tre
fotografer vid Centrum för fotografi (CFF). De tre fotograferna har tre olika utgångspunkter.
Martina Hoogland Ivanov har varit verksam som modefotograf och arbetat med kommersiella
kampanjer. Jens Olov Lastheins fotografier är dokumentära bilder från Transsylvanien. J
ulia Peirone har ett konstnärligt perspektiv; hennes metod är att klippa ut detaljer ur fotografier
och sedan sammanställa dem till olika fotomontage. Det som är fascinerande är att fotografernas
till synes helt olika motiv i slutändan har ett flertal likheter.
Det är också det CFF – Centrum för fotografi – uppmuntrar betraktaren att notera. De jämför i
första hand Julia Peirones bilder med Jens Olov Lastheins medan Martina Hoogland Ivanov står vid
sidan om. På flera sätt finns det emellertid fler likheter mellan Hoogland Ivanovs och Lastheins
fotografier.

Kommersiellt och konstnärligt foto
Under intervjun med Martina Hoogland Ivanov diskuterades gränsen mellan rent kommersiella och
konstnärliga fotografier. Det är en gräns som med tiden har blivit allt mer svävande. Ivanov visade
till exempel fotografier från en reklamkampanj för klädmärket Filippa K där bilderna i stort sett endast
består av färger, nyanser och mönster. På någon av bilderna syns en person på avstånd men annars är
det suddiga landskap i starka vinterfärger. Martina Hoogland Ivanovs syfte med sina bilder är att komma
ifrån den snäva, sexfixerade människosyn som så länge präglat modevärlden.
Hon arbetar också med egna projekt som är fotografier med konstnärlig karaktär. Det är främst dessa
bilder som kommer nära det dokumentära fotograferandet. Bilderna visar bland annat sumobrottare och
speedwayförare. Ivanov säger att hon är intresserad av subkulturer och orsaken till att hon valde att
fotografera sumobrottare var att hon fascineras av komplexiteten runt dessa män. Sumobrottarna har
oerhört hög status i Japan. De är beundrade framför allt av unga kvinnor som vill gifta sig med dem.
Å andra sidan finns det ett sådant vemod kring de unga männen eftersom de flesta dör i 25- 30-årsåldern.
Bildserien är således både konstnärlig och dokumentär.

Dokumentärbilder
En liknande dubbelhet finns i Jens Olov Lastheins fotografier från Transsylvanien även om dessa fotografier
har en starkare dokumentär prägel. Lasthein har nyligen kommit ut med en bok med titeln Moments in
och det är en titel som mycket tydligt beskriver fotografierna på konstmässan. Jens Olov Lasthein vill inte
fotografera kriget i det forna Jugoslavien utan just de stunder mellan striderna då livet flyter på som vanligt.
Det är en både platt och kuperad landsbygd som möter betraktaren. Bilderna ger ett slags sömnigt,
budskap. På ett öppet fält står två människor och samtalar.
Precis bredvid står en kvinna och väntar på något; hon är inte med i samtalet. Den enda som tittar in i
är en ko som står mellan kvinnan och de samtalande männen. På en annan bild ser vi en man som står på en
grön kulle och tittar ner i sina händer. Bilderna känns mycket symboliska. Det är ett lugnet både före och efter
stormen. Vardagen fortskrider även i ett land med perioder av krig. Jens Olov Lasthein inväntar ögonblicken
och resultatet blir dokumentära foton med stark estetisk karaktär.

En jämförelse mellan det konceptuella och dokumentära
Under det konstnärliga samtalet med Julia Peirone och Jens Olov Lasthein fokuserades det på släktskapet mellan
de olika uttrycken. Frågan som ställdes var huruvida det finns drag av det konceptuella (konst som utgår från en
Jens Olov Lastheins fotografier och drag av det dokumentära i Julia Peirones fotografier. Julia Peirones bilder är
fotografier av människor, mest barn, i svartvitt med enfärgade bakgrunder. På bilderna finns också andra detaljer
basketkorg, insekter, en stol. I presentationen av utställningen beskrivs fotografens bilder som uttryck för hennes
skapade värld och bilderna blir därmed subjektiva och introverta. Julia Peirone förklarar att det är upp till varje
att tolka bilderna som han eller hon vill och på så vis är det säkert möjligt att läsa in något dokumentärt i hennes
bilder. Vid en flyktig betraktelse är det emellertid svårt att se ett konkret, dokumentärt drag. Mötet mellan det
dokumentära och konstnärliga är så mycket tydligare i Jens Olov Lastheins och Martina Hoogland Ivanovs
fotografier kanske ha varit mer motiverat att jämföra dessa två fotografer. Julia Peirones önskan om att varje
betraktare kan tolka hennes bilder som han eller hon vill kan dock ses som ett uttryck för meningen med konsten i
allmänhetEn målning, ett fotografi eller en dikt tolkas alltid olika beroende på vem som är betraktare.