Foto: ROLAND BENGTSSON

Peirones flickor på Skäret

Humor och allvar, lekfullhet och skrämmande hot. Julia Peirone leker med motsatser som finns i en och samma bild i fotoserien "Black blondes" på Skärets konsthall.

NÖJE. Blonda flickor anas i becksvarta, blanka bilder. Alla håller i ett rep. Är det ett hopprep eller en fångstsnara? Båda svaren är lika rätta. Fotografen Julia Peirone gör det möjligt att se vad vi vill utifrån vår egen sinnesstämning: Glad lek och gemenskap eller hot om fångenskap.

Det är lätt att tolka hennes bilder som svarta inte bara bokstavligt. -- Jag berättar gärna om saker som har något slags tyngd. Om sorg, liv och död, behov av att finnas i ett sammanhang och av att vara fri. Jag gör konst för att jag har ett behov av att sätta fingret på något, inte som dekoration.

Julia Peirone, född i Argentina men uppvuxen i Lund, har en gedigen utbildning, först på Filmhögskolan i Göteborg och därefter på Konstfack i Stockholm. Fotografering är hennes huvudteknik, men hon har också "gjort utflykter", som hon säger, till video, objekt, ljudkonst och installation, vilket hon berättar om på sin hemsida www.juliapeirone.com. Hon har också gjort bilderboken "Blind smek min kind".-- Jag tog gamla vykort och satte in konturerna av mig själv i dem, säger hon och bläddrar i boken som finns till påseende i konsthallen. -- Det är ganska humoristiskt men också lite sorgligt.

På väggen och stående på golvet i Skärets konsthall finns däremot bara vad som först ser ut som helt vanliga foton. Blanka så att den som tittar speglar sig i dem liksom havet utanför. Ett sätt att både markera avstånd och samtidigt locka in i bilderna med ett slags mystik.

Julia Peirone har bjudits in av konsthallens ägare Gunhild Stensmyr, som i år firar femårsjubileum i sin lilla privata konsthall intill sitt 1800-talshus vid Skälderviken. Under 20 år var hon intendent och konsthallschef på olika institutioner men har nu öppnat eget och utbildar konsthallschefer. Att hon vet hur det går till har hon utmärkelsen Årets museum som bevis för. Det gick till Norrtälje 1997, hennes sista år där. För att behålla den nära kontakten med konstvärlden fick det bli en liten sommarhall, dit konstnärerna gärna kommer, sover på loftet och ställer ut.

Julia Peirone behöver inte leta efter möjligheter att visa sina bilder. 34 år ung har hon redan ställt ut inte bara i Sverige och Norden utan runt om i Europa och USA och ända borta i Japan.

Som så många konstfotografer jobbar hon med iscensatt fotografi. Men till skillnad från till exempel Cindy Sherman, som kan ses på Louisiana, går Julia Peirone ut i vardagen och tar sina bilder. Sedan scannar hon in negativen i datorn och sätter ihop dem med varandra och med för ändamålet tagna bilder.-- Att alltid utgå från verkligheten är det jag gillar med att jobba fotobaserat. Jag är hela tiden tvungen att spela med och förhålla mig till det verkliga.

De blonda flickorna är fotograferade i Skåne, Stockholm, på Island och i New York. Repet har hon stoppat in efteråt. Och kvinnan mittemot: Speglar hon sig? Eller viskar hon med en annan lika blond kvinna, delar de en kyss eller möter hon en zombie?Men varför alla dessa blondiner? Julia Peirone själv är sydamerikanskt mörk.-- Jag utgår gärna från en yta och tyckte om att sätta in fina, gyllene flickor i svärtan. Dessutom är de ju allt jag inte är. Jag vill ange en ton som jag intuitivt känner. Här handlar det om utanförskap men också om att kämpa. Det betyder inte att jag känner mig ensam och utanför. Sådana känslor har nog alla människor då och då.

Tjerstin Thorsén