Elevutställningar 1: Konstfack i Stockholm (Wetterling Gallery 24/5-30/5) Våren 2001 har de nationella konsthögskolorna valt att förlägga sina utställningar med avgångseleverna till såväl olika tidpunkter som platser. En avsiktlig markering mot stockholmsdominansen i konstlivet eller bara en tillfällighet? I vanlig ordning är bredden stor, men generellt kan man konstatera att den konstnärliga kvalitet som presteras av eleverna vid de högre konstutbildningarna i Sverige står sig mycket gott i en internationell jämförelse. Konstfack i Stockholm valde i år att splittra sin elevutställning i två delar, som dessutom öppnade vi olika tillfällen. Det var inte särskilt klokt. Nedan följer ändå ett antal presentationer från den senare utställningsdelen på Wetterling Gallery. Julia Peirone fokuserar på det intima mötet mellan två människor. Och mer intimt kan det inte gärna bli än mellan två vänninor i förskoleåldern. Såväl röster som kläder har sammanfogats till en helhet, där de enskilda individernas särdrag utplånats. Peirone avbildar den perfekta symbiosens lockande ideal, men drar sig ändå från att omsluta det med alltför positiva värderingar. Som betraktare känner man vi oss samtidigt delaktiga och uteslutna. Kroppsdelar som händer och ansikten, vilka i normala fall hjälpt oss att skaffa vår upplevelse fotfäste i verkligheten, kan vi inte sköja ett spår av. Dessutom är de vanligtvis viskande rösterna förstärkta till en nivå som ligger betydligt över det genomsnittliga samtalets. Peirone gör de personliga detaljerna allmänglitiga, samtidigt som hon gör det vardagliga igenkännandet till en viktig ingång i verket. Håkan Sundborg ägnar sig inte så mycket åt de konstnärliga objektet som dess tillkomstprocess, oavsett om denna varit lyckad eller ej. Hans videoinspelning av en studentredovisning med gästläraren Elin Wikström lättar på förlåten till konstutbildningens allra heligaste, den omedelbara relationen mellan lärare och elever. Diskussionens svajande från konkret redogörelse till subjektiva utfall gör att man ett ögonblick känner sig styrkt i sina fördomar: det är till sådant trams våra skattepengar går! Efter en stunds betraktande inser man att Sundborgs dokumentation egentligen kunde gjorts från ett möte med aktiva i nästan vilket yrke som helst. Det kala rummet, gruppmedlemmarnas kamp i sina roller och diskussionens osvikliga förmåga att producera ett nollresultat känns pinsamt välbekant. För de som framhärdar i att diskutera konstbegreppet från en olympisk nivå är Sundborgs verk en obehaglig påminnelse om konstens mänskliga sida. Malin Wikegård tar sig an utopin och den okända framtiden med hjälp av ett formspråk vi alla känner. Hon har tidigare arbetat med digitaliserade väderkartor, men denna gång har hon vänt processen 180 grader och gjort måleri av något så prosaiskt som den digtitala nyhetsgrafiken. I kolossalformat ter sig väderkartan över Nordeuropa betydligt mänskligare jämfört med tidningarnas och webbsidornas stiliserade vädertablåer. Det går till och med att skönja den fysiska frenesi med vilken kallfronter, solar och lågtryck målats. Tagen ur sitt sammanhang är titeln "Imorgon" smått olycksbådande. Wikegårds färger harmonierar dock helt och hållet med ett traditionellt landskapsmåleri, sådant det sett ut långt innan meteorologins symboler tog plats på kartan. Hon avromantiserar bilden av naturen i samma ögonblick som hon på nytt gör den nåbar för alla och envar. Även Dorota Lukianska har ett personligt förhållande till en livssfär vi alla har erfarenhet av. Hennes "styckning" av olika kramdjur kan förefalla vara den yttersta formen av lustmord på barndomens trygga värld. Här kan var och en av oss betrakta sin uppsprättade teddybjörn, plyschkanin eller tygkatt. Lukianska är emellertid lika kreativ med materialen som hon är destruktiv när det gäller tingens ursprungliga former. Av kramdjurens höljen har hon förfärdigat nya former som när de fotograferats och placerats på väggen antar släktskap med abstrakt konst. Inga delar går förlorade. Sålunda har konstnären tagit tillvara märklapparna från samtliga djur och gjort dem till en "päls" som hon dragit över en egenhändigt gjuten teddybjörn. Den minst viktiga detaljen visar sig plötsligt vara mest betydelsefull av alla, vilket bör leda till en smula självrannsakning på temat materialismens hierarkiska tänkande. Varje bransch utvecklar sitt eget språk och sin egen tolkning av allt som sägs. Så tror vi i alla fall att det förhåller sig. Lisa Torells verk bör få oss på andra tankar. Hon inleder sin verbala resa med sentensen "Med osäkerhet kommer man ingenstans i den här branschen. Bara så ni vet att så är det", för att sedan sväva ut i floskulösa tirader där ord som "fräsch", "presentation", "övning ger färdighet" och "sälja" återkommer med klockren periodicitet. Hennes kortfattade råd till en oprövad förmåga hade lika gärna kunnat vara hämtade från en av kamrarna i den nya ekonomins luftslott som från konstens värld eller musikindustrin. Syftet är ändå detsamma: att dölja den egna bristen på kreativitet samtidigt som man effektivt snöper motpartens. Torell tar med skrämmande precision pulsen på ett vokabulär som för länge sedan mist kopplingen till verkligheten och förskansat sig bakom en visualiserad maktfullkomlighet. IKEA har för en hel generation svenskar blivit synonymt med den svenska modellen. Långt efter det att den politiska utopin tappat luften håller IKEA drömmen om det goda samhället levande med hjälp av spånplatta och sexkantnyckel. Lena Malm gör en halsbrytande sammanställning av IKEA-estetiken och minimalismen. I minutiös trohet mot inspirationskällorna erbjuds vi att införskaffa olika byggsatser med vars hjälp det utan större arbetsinsats går att skruva ihop en Malevitj, Donald Judd, Kenneth Noland eller Barnett Newman. Mycket kan sägas om såväl IKEA som minimalismen, men att den skulle vara särdeles humoristisk är sannolikt en grov överdrift. I Lena Malms händer sker dock mötet mellan de bägge storheterna på lika villkor och med tillbörlig respekt. Malm driver snarare med våra schablonföreställningar om den minimalistiska konsten än dess genuina idiom, som passar henne förbluffande väl. Kan man tala om konst med ett ömsint perspektiv är detta ett utmärkt exempel. Anders Olofsson |