Back

Sollentunamässan, Stockholm: Sthlm Art Fair 2003 (6/3-9/3)

Årets upplaga av Sthlm Art Fair började med ett gällt, utdraget skrik, utfört av en performanceartist medan
en av Sollentunamässans säkerhetsvakter gjorde sitt bästa för att släpa bort henne. Första eller sista skriket –
det kan vara en relevant fråga, särskilt i en tid när ekonomin sviktar och de stora konstinvesterarna lyser med
sin frånvaro. Omslaget till årets mässkatalog talar emellertid ett annat språk. Ett fotografiskt stilleben med
Viagratabletter, kreditkort, nycklar (till säkerhetsdörrar och bankfack?) samt snittar med vad som kan förmodas
vara rysk kaviar signalerar Big Artbusiness med rejäl gubbprofil. Inte direkt en trovärdig spegling av hur dagens
konstvärld ser ut. Nästa år kommer Sthlm Art Fair att köras parallellt med ) och i samma lokaler som)
Antikmässan i Älvsjö. Om detta innebär en nytändning eller en dödskyss får framtiden utvisa.
Men med tanke på att flera av prestigegallerierna i vårt land och dess närområde numera prioriterar The Armory
Show och de tyska konstmässorna framför Sthlm Art Fair behöver mässans attraktionskraft öka för att dess
framtid skall anses vara tryggad. Tillskottet av utställare från Asien och Östeuropa håller knappast en kvalitet som
skandinaviska konstköpare accepterar. Men vill man titta på konst utan att köpa den går det förstås alldeles
utmärkt. Det är dessutom inte helt osannolikt att många av mässans besökare sällan eller aldrig sätter sin fot i ett
galleri, en tanke som alla involverade bör fundera en stund över.

Mässor är ofta högljudda tillställningar, vilket gör att utställarna lätt kan luras att sätta sin tillit till uttryck som är
ljud- och bildmässigt volymstarka. Sådana finns det gott om på Sthlm Art Fair, från ljudeffekter till virtual
reality-installationer. Men man behöver inte gallskrika för att göra sig hörd. Det är tvärtom öarna av lågmält tilltal
som utgör de verkliga höjdpunkterna på årets Sthlm Art Fair. En av årets stipendiater, Ann Böttcher, visar
blyertsteckningar av träd, omsorgsfullt och varsamt utförda med ett intresse för motivet som ligger bortom det rent
visuella. Böttcher låter träden ta gestalt i bildrummet precis på gränsen till det abstrakta. Med en viskning ställer hon
frågan vilken roll naturen egentligen spelar i våra liv, och vilka hänsyn som styr vårt betraktande.

En liknande stämning uppnår Pertti Kekarainen i Galleri Anhavas monter. Kekarainens stora, blanka foton
punktfokuserar enskilda detaljer i de miljöer hans bilder skildrar. De övriga komponenterna sjunker tillbaka i ett mjölkvitt
töcken, som om världen själv var på väg att drunkna. Drunkningsförnimmelser är också något som Jorma Puranen
(hos Gallery Taik) arbetar med. Han har fotograferat klassiskt porträttmåleri, men valt att behålla (och rentav förstärka)
det blänk som kamerans blixt avsätter i målningarnas fernissade yta. Tekniken som blivit vår tids vanligaste redskape för
dokumentation – kameran – har hos Puranen tvärtom förvandlats till ett verktyg för att kväva och osynliggöra.

Även i Julia Peirones händer (hos Centrum för fotografi) blir den fotografiska bilden ett medium i ständig rörelse mellan
det osynliga och det närvarande. Hon låter disparata detaljer konvergera i ett monokromt bildrum, vilket tvinnar ihop de
sönderslitna sammanhangen till en ny helhet enligt en drömmarnas och minnets logik.
Den subtila rörelsen från
omgivningen/naturen till en artificiell värld märks även i Juan- Pedro Fabra Guemberenas bilder hos Brändström & Stene.
Fabra Guemberenas har avbildat beväpnade soldater i sina kamouflageuniformer mot en traditionell, romantisk
landskapsbakgrund. De hukande gestalterna integreras i omgivningen, blir ”ett med naturen”, men det romantiska idealet
har här ersatts av ett otäckt förebud om destruktivitet och ond, bråd död.

Vill man ta sig en ännu djupare funderare över klyftan mellan vad som är verkligt och vad som synes vara det bör man
inte missa Jonas Dahlbergs videoinstallation i Galerie Nordenhakes monter. Dahlberg har byggt modeller av toaletter, som
han sedan visar upp via övervakningskameror. På ytan tycks TV-monitorn förmedla korrekta bilder av en autentisk miljö,
men efter en stund börjar tvivlet smyga sig in. Varför syns inte en enda människa till, och varför märks inte ett spår av det
liv som måste försiggå utanför rummet? Dahlberg leker med våra förväntningar på bilden som sanningssägare, och i detta
fall producerar den perceptoriska lögnen ett utomordentligt konstnärligt resultat.

Anders Olofsson