BACK

I

Felix Gerlachs bilder får vi följa med till platser som egentligen inte är tillgängliga för vem som helst. Kärnkraftverk, tunnlar och fabriker, industriella miljöer som framstår som riktigt ogästvänliga. Upplysta platser där ljuset flödar, i motsats till Peirones dunkla hemlighetsfulla bilder. Två unga intressanta fotografer ställer ut i trakten av Helsingborg. Julia Peirone, född 1973, kommer från Stockholm och har studerat fotografi för Tuija Lindström. Felix Gerlach är några år yngre och har utbildat sig på Gamleby fotoskola. Deras motivvärldar och olika sätt att förhålla sig till fotografiet verkar vid en första blick helt åtskilda, men visar sig ha en del gemensamma drag. Det finns ett uttalat tema av science fiction, enligt Gerlach själv, och det är inte svårt att se i hans bilder. Tunnelbygget i Hallandsåsen liknar mest en korridor i ett rymdskepp, och jag skulle inte bli förvånad om Han Solo och Chewbacca plötsligt kom springade i nästa bild. Men där är fullständigt tomt, och i all sin ödslighet framstår de fotograferade platserna också som närmast sakrala. Ju mer jag tittar, desto mer framträder i stället bilder av kyrkorum. Den gamla experimentreaktorn på KTH i Stockholm syns på fotografiet med ljusa väggar och ett välvt tak i ljusblått, precis som i en nyklassicistisk kyrka, och kontrollbordet i Barsebäcksverket blir till ett fristående altare mot en korvägg dekorerad med allehanda instrument. Avsaknaden av mänskligt liv skänker bilderna stillhet och ger platserna en tempelliknande karaktär. Gerlachs bilder utgår också strikt från grundformerna, kvadraten, cirkeln och triangeln, precist som i ett palladianskt palats.   Det återkommande motivet i Julia Peirones bilder är en blond tjej med ett rep, men man ser bara hennes hår och armar, och så repet som hon håller på olika sätt. I en bild liknar repet en kniv och i en annan framträder bilden av en korsfästelse. I en tredje har hon repet runt halsen. Det är mörka bilder, både bokstavligt och bildligt talat. Det goda utmanar det onda och temat med oskulden och döden blir väldigt tydligt. I de fem blderna uppstår också en rörelse, som en dans som brutits ned till en stillbildssekvens. Det ger den annars så stillsamma serien liv. Rent motivmässigt arbetar de båda med ytan utifrån olika förutsättningar. Gerlachs bilder är strängt komponerade inom mellanformatets kvadratiska ram. Djupet är i princip obefintligt. Peirones bilder är också kvadratiska men motiven tillåts röra sig inom ramarna och balansen uppstår först i de fem bildernas helhet. De små utsnitt som är synliga träder fram mot den mörka bakgrunden som blad som flyter på en mörk vattensamling.    Gemensamt för de båda unga fotograferna är de mer eller mindre tydliga spår av andlighet som präglar deras bilder. Symbolik och gester i Peirones flickstudier refererar delvis till bibliska teman och i Gerlachs bilder framträder en vördnad inför motiven som om de vore platser för tillbedjan. Det vore för långsökt att tala om någon slags nyandlighet, men det sökande inslaget är uppenbart. Om det nu är efter en egen identitet eller efter barndomens filmupplevelser kan också kvitta. Båda två fryser ögonblick och gör dem till något skönt att se på.  I bägge fallen är det också helheten som ger det intressanta sammanhanget, inte den enstaka bilden.

Thomas Lissing