Del av Sharphead av Julia Peirone.

Bilder som snuddar vid mysteriet

Julia Peirone och Anders Sletvold Moe svarar för en av Konstsommaren 2009 års allra största upplevelser, skriver Cristina Karlstam.

RECENSION

"Porträttfotografin är intervallet mellan två mysterier: födelsen och döden."

Orden är den nigerianske författaren Ben Okris, hämtade från hans essä Photopgraphy and Immortality i katalogen till 2008 års Photographic Portrait Prize, den årliga stora fotoutställningen i National Portrait Gallery i London.

Bland många tusentals insända fotografier av konstnärer från hela världen väljer en välrenommerad jury ut ett 60-tal bilder till utställningen. 2008 var Argentinabördiga Stockholmskonstnären Julia Peirone en av de utvalda, vars bild Sharphead vunnit juryns uppskattning.

En ung flicka möter betraktarens blick: uppfordrande, samtidigt lätt ifrågasättande, lite gåtfullt spotskt ser hon oss rakt in i ögonen. I munnen håller hon en blyertspenna med spetsen riktad ner mot några bländvita pappersark. Hon lutar huvudet i de knutna händerna, man anar hennes röda tröja. Runt omkring är mörkret kompakt: allt fotografiskt ljus riktas mot hennes gåtfulla ansikte med den tvetydiga minen.

Jag minns Peirones fotografi inte bara för att hon var den enda deltagaren i utställningen i London med svensk hemort, utan för bildens säkra komposition och dess mångbottnade innehåll. Ett stycke fotokonst i den högre skolan.

Nu återser jag Peirones bild, iscensatt i en av salarna på Uppsala konstmuseum, där några hopknycklade pappersark slängts på golvet nedanför fotografiet. Här har konstnären valt att överskrida fotografins tvådimensionalitet och låtit sin berömda bild infogas i ett större installationsverk. Därmed får bilden ännu fler betydelse- och stämningsnivåer. Frågor om representation och dokumentation, manipulation och iscensättning i den samtida fotografin blir belysta.

I en annan del av samma rum visar Julia Peirone filmen Waiting for Red Pigtails, en knappt fem minuter lång loop där bilder av unga fickor framträder några sekunder för att snabbt försvinna och ersättas av nya aktörer. En speakerröst meddelar till synes triviala men efter hand alltmer tvetydiga uppgifter om aktörernas förehavanden. Orden visar sig ha ganska lite med det man ser att göra; konstnären väljer att göra sina betraktare förvirrade och osäkra på vad de faktiskt ser och hör.

Det är raffinerat och effektfullt; Julia Peirones fortsatta konstnärskap finns det all anledning att följa.

Att Uppsala konstmuseum i sommar kan visa två centrala verk av denna internationellt uppmärksammade konstnär är något man noterar med både stolthet och tacksamhet.

Två verk kan tyckas lite för en hel utställning, men lödigheten och betydelsen av Peirones båda verk är fullständigt nog för att motivera en egen utställning. Detsamma gäller Konstmuseets andre sommarutställare, den norske konstnären Anders Sletvold Moe, bosatt och verksam i Malmö, där han också fått sin konstnärliga utbildning vid Konsthögskolan, liksom i norska Rogalands kunstskole. Moe är den raffinerade konceptkonstens man, med en utställning som refererar till vår varseblivning, våra sinnens otillräckliga förmåga att greppa den omgivande verkligheten. Med ytterst subtila medel och med några få utvalda verk bygger Moe ett rum i rummet, skapar illusion av tredimensionalitet i väggarnas ljuslådor eller svarta speglar, överskrider gränsen mellan måleri och skulptur och åstadkommer en totalinstallation av yttersta tysta meningsfullhet.

Flera av de exponerade verken är platsspecifika, det vill säga skapade direkt för Uppsala konstmuseum. Dit hör väggmålningen Untitled (Window for Blinky Palermo) där den tyske Beuyslärjungen Palermo apostroferas för sitt verk Window. Moes Fönster åstadkoms på ett sätt som liknar Palermos monokromer: genom en subtil struktur direkt på den vita väggen i utställningssalen. I Specular Reflection ställs betraktaren inför ett slags ljustunnel, vars djup och intensitet skiftar och förändras. De svarta "speglarna" på motsatta väggen inbjuder till liknande visuella vandringar in i obestämda, gåtfulla verkligheter. Också i dessa verk riktar Moe betraktarens associationer bakåt i konsthistorien till "ljusrörskonstnären" Dan Flavin, vars objekt/skulpturer också kan läsas som målningar där ljuset träder i färgens ställe.

Tillsammans svarar Julia Peirone och Anders Sletvold Moe för en av Konst-Sveriges allra bästa utställningar sommaren 2009. Återstår bara att uppmana Uppsalabor och turister att ta sig uppför den branta slottsbacken: en rik konstupplevelse väntar.

Av: Cristina Karlstam Kultur@unt.se